Och sist i listan över skivor värda att nämna är Marco De Angelis andra soloskiva “Next Station” (egen utgivning; släppt redan i början av december i fjol, men inte anländ förrän nu) där hans gitarr är i centrum för samtidsprog som minner mycket om det Morse, Spock’s Beard och andra gör idag (att han säger sig vara influerad av 60- och 70-talens prog är inget som märks, får jag erkänna, däremot hör jag helt plötsligt spår av Mike & The Mechanics!) av det mer kommersiella slaget.

Melodisk rock med proginfluenser, skulle jag säga, men utan melodier som fastnar, ett vanligt fenomen i genren generellt och inte minst i den här undergenren – när nynnade du på en låt av sentida Kaipa senast?).

Det må vara ett enmansband det här, men han visar god smak genom gäster som t.ex. våra egna Ned Sylvan och Göran Edman, och som musiker, producent och studioägare visar han god hantverksskicklighet och det som är minst ”classic rock”/neoprog är femdelade, kvartslånga ”A Proggy Night In London” som har takter i sig som gärna får fortsätta på album nummer tre, methinks.



Universumnull online blog